Sjätte. Falling into place

Saker börjar ramla på plats trots allt. Det känns som om pjäsen börjar funka - vi har hittat mycket fina saker i scenerna, vi har lite mer scentid nu och oron lägger sig något.

Till mitt nästa projekt (ja, jag jobbar för mycket. Jag vet) har jag hittat en kompositör! Det känns sjukt kul, jag har jobbat med Hampus innan, och vi hade ett så himla roligt och lätt samarbete! Det blev aldrig besvärligt, vi hittade en gemensam vision och kunde tala om för varandra när vi inte kände oss säkra på om den stämde.
Hampus musik till min föreställning Böner för Blinda kan man hitta på
www.naive-instruments.com

Ska bli skoj att jobba ihop igen! Så nu ska jag bara få ihop ett manus också. Men jag tror att lite impro skulle kunna sätta igång mig. Jag behöver en startpunkt, nu har jag massa idéer om form men inga om innehåll. En kick-off, helt enkelt... (internskämt)

Femte - Once more with feeling!

Har precis avslutat ett berättarprojekt i en sjätteklass. Yikes! Idag var det nästa sista dagen innan deras höstlov, och det märktes verkligen... Överlag har de varit stirriga hela tiden, och jag kanske måste fundera över en sån grej som hur man fångar deras uppmärksamhet...

Sen är jag inte riktigt genomtänkt heller - jag borde ha planerat tre dramapass som tillsammans bildade en båge, ha ett mål och hela tiden tänka: Vad vill jag åstadkomma med den här övningen. Det har jag iofs gjort - men bara utifrån mitt eget perspektiv. Vilket oftast räcker i Pedagogiskt Drama-kursen.

Men jobbar man med barn praktiskt så måste man ju ha ett till perspektiv: Vad säger jag till dem? Jag kan inte säga att vi ska leka kramkull för att de är bra att de får kroppskontakt med varandra (eller kan man det?). I alla fall inte sexor - risken för pubertala utspel känns ovanligt hög då...

Så hur motiverar jag att jag valt just den här övningen, hur fångar jag deras intresse inför en övning, och hur ser jag till att alla känner sig sedda?
Jag försökte att lära mig deras namn, och det gjorde jag typ, men idag misslyckades jag grovt med att komma ihåg eleverna med utländska namn. Det är ju inte så konstigt rent logiskt, eftersom det är namn som är märkliga för mig, men samtidigt är det ju förödande att missa just deras namn...

Mm, inte så nöjd med min insats, men ändå glad att jag genomfört det. Fast irriterad för jag tänker att jag kan bättre.

Fjärde. Nina Björk regerar

Har sent omsider läst ut "Under det rosa täcket", och ja, den ÄR precis så bra som alla säger!!

Shit, hon är verkligen skarp - och precis! Diggar och älskar henne.

Genuspjäsen har alltså blivit oerhört aktuell, och vissa saker hon säger vill jag bara kopiera rakt in i pjäsen! Men det rullar på lite nu - två scener och kanske en sång. Och jag är ganska nöjd. Får se hur det går sen... och vad mina skådisar tycker.

Det börjar närma sig premiären på Smultron också (gerillagorillan.weebly.com), och det ska bli spännande att se resultatet. Just nu är det smått kaos, men efter att ha gjort ett repschema för resten av perioden känns det mycket bättre. Boka biljetter på bokanu@hotmail.com!

Ja, Nina Björk får bli ny husgud. Och hur man än argumenterar för eller emot feminism, könsroller, genus och social konstruktivism, så kom jag på bästa argumentet igår: Jag vill bli regissör. Eftersom att jag är kvinna kommer det att innebära att vissa människor när jag kommer in i rummet främst kommer att se en Kvinna, istället för en Regissör. Det kan innebära att jag får kämpa hårdare för att få samma status, auktoritet och uppmärksamhet som en manlig dito. Och det känns jävligt, jävligt orättvist.

Tredje - sharing is caring

Det känns fett jobbigt att hålla på med regi ibland. Nu ska jag bena ut orsakerna.

1. Jag har ingen inspiration, är låg och har inga idéer. Då blir det jobbigt.

2. Skådisarna är låga, vill inte testa mina förslag och har inga egna idéer (händer inte så ofta nuförtiden). Men då blir det också jobbigt.

3. Skådisarna har jättemånga egna förslag - jag har något förslag som inte riktigt kommer fram. Vi kör på skådisarnas förslag. Då blir det lite jobbigt.

4. Det är omöjligt att överhuvudtaget få ihop ett rep för att ingen kan repa. Då blir det ju jävligt svårt att göra sitt jobb. Jobbigt.

Det man kan göra åt det här är -

1. Se till att vara förberedd, så att även om jag har ont i huvudet/är ledsen/mår dåligt har jag idéer som är färdiga att testas. Och färdiga att testas betyder att de är detaljerade och helst nedskrivna. Sluta lita på intuition och minne!

2. Tvinga dem. Eller sluta repa och försöka igen nästa gång.

3. Sluta ha så mycket prestige. Huvudsaken är att det blir en bra föreställning, och man kan regissera genom att sitta och skratta åt skådespelarna, och bekräfta dem på det sättet. Det gjorde ju husguden, tror jag mig minnas. Skådisarna är dessutom också konstnärer/hantverkare (beroende på hur man ser på saken) och det är ju dödsviktigt att deras idéer får komma fram. Som regissör har man ju alltid sista ordet på nåt sätt. Så det löser sig ju.

4. Ha ett repschema färdigt från början, som skådisarna helt enkelt får ta ställning till. Ja eller nej.

Och tillslut - andas. Ta det lugnt. Låt de privata problemen stanna på tröskeln till replokalen, och låt repproblemen stanna på tröskeln till hemmet. Sharing is caring, men det finns en gräns. Andas igen. Ta vara på stunderna när det går bra. När det går dåligt - tänk: vad kan jag lära mig av det här? Få inte panik.

Panik får jag väl inte så ofta, men min förhoppning är att det här manifestet är lika lätt att hålla som att skriva... Det vore skönt.

Andra - något sent.

Tanken med en blogg är väl egentligen att man ska skriva varje dag, men vem orkar det. Eller vem har något att skriva. Eller vem vill skriva om allt man har att skriva? Och vem vill läsa det.

Har haft en workshop med genusinriktning, som var jävligt spännande och rolig. Det blev i och för sig inte så mycket praktiskt arbete, men å andra sidan kunde vi koppla allt vi såg och gjorde till verkligheten - och vi lärde oss en del om rörelse, tror jag. Jag kände att jag återinlärde saker, eller vad man ska kalla det. Saker som jag visste om, men som kanske inte är så tydliga, innan man sett exempel på det.

Tanken där är att vi ska försöka göra en pjäs, något som också känns jävligt spännande! Vi har höga ambitioner, och jag tror att vi kan göra något riktigt fräckt av det.

Annars har jag tappat min mobil så den är sned, så en ny mobil står på önskelistan.

Det har inte varit mycket andra intryck nu en period. Jag har grävt ner mig bland smultronen, och det har väl inte gått helt smärtfritt hela tiden. Nu känns det som att det är dags för en nytändning. Framförallt på ett personligt plan - jag vill och orkar inte ta åt mig av allting så personligt, så att ett pågående projekt blir det enda jag tänker på. Vet inte hur jag ska jobba med det egentligen, men det är väl mer en känsla av att nu får det vara nog.
Man orkar ju helt enkelt inte till slut, och då kan man ju välja mellan att fortsätta oroa sig och gå in i väggen, eller lägga av. Jag ska satsa på det senare.

Tror det är en combo av alla avslag på jobbfronten och allt ansvar på alla andra fronter, som gör att jag blir extra känslig.

Första. Igen

Bloggar kommer och går, och precis som dagböcker verkar de aldrig hålla särskilt länge. Trots alla föresatser hittar jag inte motivation nog att skriva för mig själv, och inte ambition nog att skriva för andra.

Tanken med detta är att skriva mer om saker jag ser och upplever - främst inom teater då, men även andra inspirationskällor. Så att jag har en liten logg här, som finns kvar även när datorn kraschar eller jag tappar bort det där blocket jag skrivit i.

Just nu går det mycket tid och tankeverksamhet till pjäsen, Smultron, som kommer att spelas på Lilla Teatern om mindre (!) än en månad. Vi har inte alltför gott om tid, men nånstans kan det vara skönt att komma till den insikten också, och koncentrera sig på att kötta scener.

Annars lever jag mycket i framtiden också - vad händer nästa år, nästa sommar -
Studentteaterfestival i Vilnius i maj, t.ex. Låter roligt. Ska bara hitta en pjäs och en grupp, så är det fixat!