Tolfte.

Livet suger lite ibland - jobben krockar, och efter att ha letat efter jobb i flera månader blir jag plötsligt superlack för att jag har för mycket. Otacksam, javisst, men jag vill inte jobba tre helger i månaden!

Det löser sig nog.

Sen gör kontakten med arbetsförmedling och försäkringskassa att självförtroendet sjunker till -56. Jag kan inte skriva in att jag har arbetat som regissör i mitt cv på amf, jag får inte socialbidrag för att jag är student, vi måste söka bostadsbidrag, men det får vi inte för F är över 29... allt är liksom bara jobbigt, och det känns kletigt, man kletar in sig i allas låga förväntningar på en, och känner sig som en total looser tillslut.

Jag vill också göra en pjäs om arbetsförmedlingen. Men det har ju redan gjorts, iofs...

Examination idag. Nerver. Jobbigt.

Elfte.

Nyss hemkommen från Rom och en helvetesresa från Stockholm - tåget gick sönder fem minuter utanför malmö - konsekvensen blev att vi blev nästan tre timmar försenade... Yey...

Har haft det skönt med sol i Rom, och stressat av lite. Stressen återkom lite grand när tåget gick sönder, men nu är jag bättre igen... har en tuff helg framför mig, men en sparesa på måndag att se fram emot!

På söndag är smygpremiär/redovisningen av Nöd[vändig]lösning, på Unifems kick-off.

Läskigt, med tanke på vår extremt korta repperiod. Kul - att få ett gig så snabbt!

Tionde.

Hade en väldigt bra diskussion igår på kursen. Vi hade litteraturseminarium, och snöade väl mest in på en del av boken vi skulle analysera, nämligen pedagogiskt drama ur ett konstpedagogiskt perspektiv. Det är inte så konstigt, eftersom vi har en hel del skådespeleri och sånt i bakgrunden, alla tre. Det var hursomhelst en väldigt intressant diskussion, och jag känner att det är där jag hör hemma, lite grand - i korsningen mellan drama och teater.

För grejen är, att vad jag har sett och upplevt är att barn visst kan spela teater för en publik, och visst kan ta till sig ord som inte är deras - men det måste ske på ett lekfullt och lustfyllt sätt - annars skapar det bara prestige och ångest.

Finns det en publik måste det alltid finnas ett visst mått av prestige med i det hela - men den prestigen ska bäras av ledaren, och inte av deltagarna. Och inte ens ledaren behöver egentligen bära den, men jag tror att man ofta väljer att göra det - för man vill att det ska bli bra.

För jag tror att det kan bli en sån kick - om man är i en trygg grupp, om man känner att man klarar av det man ska göra, och klarar av det bra - om man fått den bekräftelsen av sin ledare - då tror jag att det blir en kick att plötsligt stå inför publik och tänka "de här människorna har betalat för att titta på mig". Och att sen få applåder och skratt - jag tror att det kan vara lika personlighetsutvecklande som att göra dramaövningar i det oändliga.

Nionde - exhausted

Jag är så obeskrivligt trött efter helgens föreställningar, trots att jag tog en day off och chillade. Tror det är hela repperiodens trötthet som kommer nu på en gång. Nå, i vilket fall som helst är det faktiskt ganska skönt att det är över, även om det finns en känsla av tomhet och vemod i mig.

Nästa projekt är redan på gång, vi har en testföreställning, kan man ju kalla det, den 22.e. Jävligt snart med andra ord. Sen kommer vi ta det lite lugnare och jobba lite längre, och spela upp något större i feb/mars.

Just nu ser det ut att bli en föreställning som från dagis till gymnasiet undersöker hur barn och ungdomar bemöts på olika sätt beroende på om de är tjejer eller killar, och hur det på olika sätt sårar och skadar barnen. Vi försöker också se vart det tar vägen efter skolan.

En tanke i början av projektet var att försöka undvika skolan - men det är så jävla svårt, faktiskt, för skolan har ett så enormt inflytande på en som människa. Mer än halva mitt medvetna liv har jag tillbringat i grundskola och gymnasium. Självklart är det en av de största faktorerna som format mig. Sen hoppas jag att de flesta liksom jag kan känna att man ändå ofta kunde skaka av sig skolans förtryck, för det var fanimej inte lätt att vara elev. Och det som började som ett formande och förtryck från de vuxnas sida (må vara hur välmenande som helst) utvecklades sen till ett förtryck som vi själva skötte. Vi vaktade på varandra och såg till att ingen klev över gränsen för genusbundet beteende, precis som vi straffade alla som såg annorlunda ut eller på något annat sätt störde. Norm. Kontroll. Härligt, eller hur?

Åttonde - jippie!

Har precis kommit hem från en sjuhelsikes föreställning! Helt fantastisk, med en smått galen publik. Känns sjukt konstigt att nästa föreställning jag ser är den sista. Det är trist - det har gått väldigt snabbt nu på slutet. Men skönt ändå, jag behöver lite lediga kvällar.

Eller, ja... ska iofs börja repa nytt direkt igen :p

Men ser fram emot det som fan - vi har inte kommit så långt än, men har redan ett gig! Så vi får jobba snabbt - mot ett kortsiktigt mål och sen jobba lite långsammare mot ett mera långsiktigt. Ett lite större projekt.

Kul dock att vi fått relativt mycket uppmärksamhet i media - se t.ex. Sydsvenskans artikel.

Så håll ögonen på GerillaGorillan - det tar inte slut med det här!

Sjunde - ohmigod!

Okej, premiär ikväll...

Inga nerver än, men jag har dämpat dem med Stephen King. Always a safe card - fast iofs lugnar det inte nerverna så mycket som får dem att fokusera på andra saker. Som ifall det finns någon bakom duschdraperiet eller inte...

Men. Det känns bra. Det var ett bra genrep igår - även om några tekniska missar drog ner det. Jag har aldrig trott på skrocket om att premiären blir dålig om genrepet blir bra - eller snarare, det beror ju på vad som går fel. Man ger sig ju fan på att inte upprepa felen man gjorde på genrepet nästa kväll - men samtidigt, om allt för mycket går på tok så blir folk lätt deppiga. Man ska ju komma till en premiär med nerverna på spänn, med tanken att man måste göra sitt bästa för att ro i land allting, men man måste också ha en visshet om att man KAN ro i land det. Att det inte är övermäktigt.

Men förhoppningsvis känner de så. Jag känner så. Men nerverna kommer nog. Snart.

Läs förresten Sydsvenskans artikel om oss: Husockupanterna intar scenen.