Tolfte.

Livet suger lite ibland - jobben krockar, och efter att ha letat efter jobb i flera månader blir jag plötsligt superlack för att jag har för mycket. Otacksam, javisst, men jag vill inte jobba tre helger i månaden!

Det löser sig nog.

Sen gör kontakten med arbetsförmedling och försäkringskassa att självförtroendet sjunker till -56. Jag kan inte skriva in att jag har arbetat som regissör i mitt cv på amf, jag får inte socialbidrag för att jag är student, vi måste söka bostadsbidrag, men det får vi inte för F är över 29... allt är liksom bara jobbigt, och det känns kletigt, man kletar in sig i allas låga förväntningar på en, och känner sig som en total looser tillslut.

Jag vill också göra en pjäs om arbetsförmedlingen. Men det har ju redan gjorts, iofs...

Examination idag. Nerver. Jobbigt.

Elfte.

Nyss hemkommen från Rom och en helvetesresa från Stockholm - tåget gick sönder fem minuter utanför malmö - konsekvensen blev att vi blev nästan tre timmar försenade... Yey...

Har haft det skönt med sol i Rom, och stressat av lite. Stressen återkom lite grand när tåget gick sönder, men nu är jag bättre igen... har en tuff helg framför mig, men en sparesa på måndag att se fram emot!

På söndag är smygpremiär/redovisningen av Nöd[vändig]lösning, på Unifems kick-off.

Läskigt, med tanke på vår extremt korta repperiod. Kul - att få ett gig så snabbt!

Tionde.

Hade en väldigt bra diskussion igår på kursen. Vi hade litteraturseminarium, och snöade väl mest in på en del av boken vi skulle analysera, nämligen pedagogiskt drama ur ett konstpedagogiskt perspektiv. Det är inte så konstigt, eftersom vi har en hel del skådespeleri och sånt i bakgrunden, alla tre. Det var hursomhelst en väldigt intressant diskussion, och jag känner att det är där jag hör hemma, lite grand - i korsningen mellan drama och teater.

För grejen är, att vad jag har sett och upplevt är att barn visst kan spela teater för en publik, och visst kan ta till sig ord som inte är deras - men det måste ske på ett lekfullt och lustfyllt sätt - annars skapar det bara prestige och ångest.

Finns det en publik måste det alltid finnas ett visst mått av prestige med i det hela - men den prestigen ska bäras av ledaren, och inte av deltagarna. Och inte ens ledaren behöver egentligen bära den, men jag tror att man ofta väljer att göra det - för man vill att det ska bli bra.

För jag tror att det kan bli en sån kick - om man är i en trygg grupp, om man känner att man klarar av det man ska göra, och klarar av det bra - om man fått den bekräftelsen av sin ledare - då tror jag att det blir en kick att plötsligt stå inför publik och tänka "de här människorna har betalat för att titta på mig". Och att sen få applåder och skratt - jag tror att det kan vara lika personlighetsutvecklande som att göra dramaövningar i det oändliga.

Nionde - exhausted

Jag är så obeskrivligt trött efter helgens föreställningar, trots att jag tog en day off och chillade. Tror det är hela repperiodens trötthet som kommer nu på en gång. Nå, i vilket fall som helst är det faktiskt ganska skönt att det är över, även om det finns en känsla av tomhet och vemod i mig.

Nästa projekt är redan på gång, vi har en testföreställning, kan man ju kalla det, den 22.e. Jävligt snart med andra ord. Sen kommer vi ta det lite lugnare och jobba lite längre, och spela upp något större i feb/mars.

Just nu ser det ut att bli en föreställning som från dagis till gymnasiet undersöker hur barn och ungdomar bemöts på olika sätt beroende på om de är tjejer eller killar, och hur det på olika sätt sårar och skadar barnen. Vi försöker också se vart det tar vägen efter skolan.

En tanke i början av projektet var att försöka undvika skolan - men det är så jävla svårt, faktiskt, för skolan har ett så enormt inflytande på en som människa. Mer än halva mitt medvetna liv har jag tillbringat i grundskola och gymnasium. Självklart är det en av de största faktorerna som format mig. Sen hoppas jag att de flesta liksom jag kan känna att man ändå ofta kunde skaka av sig skolans förtryck, för det var fanimej inte lätt att vara elev. Och det som började som ett formande och förtryck från de vuxnas sida (må vara hur välmenande som helst) utvecklades sen till ett förtryck som vi själva skötte. Vi vaktade på varandra och såg till att ingen klev över gränsen för genusbundet beteende, precis som vi straffade alla som såg annorlunda ut eller på något annat sätt störde. Norm. Kontroll. Härligt, eller hur?

Åttonde - jippie!

Har precis kommit hem från en sjuhelsikes föreställning! Helt fantastisk, med en smått galen publik. Känns sjukt konstigt att nästa föreställning jag ser är den sista. Det är trist - det har gått väldigt snabbt nu på slutet. Men skönt ändå, jag behöver lite lediga kvällar.

Eller, ja... ska iofs börja repa nytt direkt igen :p

Men ser fram emot det som fan - vi har inte kommit så långt än, men har redan ett gig! Så vi får jobba snabbt - mot ett kortsiktigt mål och sen jobba lite långsammare mot ett mera långsiktigt. Ett lite större projekt.

Kul dock att vi fått relativt mycket uppmärksamhet i media - se t.ex. Sydsvenskans artikel.

Så håll ögonen på GerillaGorillan - det tar inte slut med det här!

Sjunde - ohmigod!

Okej, premiär ikväll...

Inga nerver än, men jag har dämpat dem med Stephen King. Always a safe card - fast iofs lugnar det inte nerverna så mycket som får dem att fokusera på andra saker. Som ifall det finns någon bakom duschdraperiet eller inte...

Men. Det känns bra. Det var ett bra genrep igår - även om några tekniska missar drog ner det. Jag har aldrig trott på skrocket om att premiären blir dålig om genrepet blir bra - eller snarare, det beror ju på vad som går fel. Man ger sig ju fan på att inte upprepa felen man gjorde på genrepet nästa kväll - men samtidigt, om allt för mycket går på tok så blir folk lätt deppiga. Man ska ju komma till en premiär med nerverna på spänn, med tanken att man måste göra sitt bästa för att ro i land allting, men man måste också ha en visshet om att man KAN ro i land det. Att det inte är övermäktigt.

Men förhoppningsvis känner de så. Jag känner så. Men nerverna kommer nog. Snart.

Läs förresten Sydsvenskans artikel om oss: Husockupanterna intar scenen.

Sjätte. Falling into place

Saker börjar ramla på plats trots allt. Det känns som om pjäsen börjar funka - vi har hittat mycket fina saker i scenerna, vi har lite mer scentid nu och oron lägger sig något.

Till mitt nästa projekt (ja, jag jobbar för mycket. Jag vet) har jag hittat en kompositör! Det känns sjukt kul, jag har jobbat med Hampus innan, och vi hade ett så himla roligt och lätt samarbete! Det blev aldrig besvärligt, vi hittade en gemensam vision och kunde tala om för varandra när vi inte kände oss säkra på om den stämde.
Hampus musik till min föreställning Böner för Blinda kan man hitta på
www.naive-instruments.com

Ska bli skoj att jobba ihop igen! Så nu ska jag bara få ihop ett manus också. Men jag tror att lite impro skulle kunna sätta igång mig. Jag behöver en startpunkt, nu har jag massa idéer om form men inga om innehåll. En kick-off, helt enkelt... (internskämt)

Femte - Once more with feeling!

Har precis avslutat ett berättarprojekt i en sjätteklass. Yikes! Idag var det nästa sista dagen innan deras höstlov, och det märktes verkligen... Överlag har de varit stirriga hela tiden, och jag kanske måste fundera över en sån grej som hur man fångar deras uppmärksamhet...

Sen är jag inte riktigt genomtänkt heller - jag borde ha planerat tre dramapass som tillsammans bildade en båge, ha ett mål och hela tiden tänka: Vad vill jag åstadkomma med den här övningen. Det har jag iofs gjort - men bara utifrån mitt eget perspektiv. Vilket oftast räcker i Pedagogiskt Drama-kursen.

Men jobbar man med barn praktiskt så måste man ju ha ett till perspektiv: Vad säger jag till dem? Jag kan inte säga att vi ska leka kramkull för att de är bra att de får kroppskontakt med varandra (eller kan man det?). I alla fall inte sexor - risken för pubertala utspel känns ovanligt hög då...

Så hur motiverar jag att jag valt just den här övningen, hur fångar jag deras intresse inför en övning, och hur ser jag till att alla känner sig sedda?
Jag försökte att lära mig deras namn, och det gjorde jag typ, men idag misslyckades jag grovt med att komma ihåg eleverna med utländska namn. Det är ju inte så konstigt rent logiskt, eftersom det är namn som är märkliga för mig, men samtidigt är det ju förödande att missa just deras namn...

Mm, inte så nöjd med min insats, men ändå glad att jag genomfört det. Fast irriterad för jag tänker att jag kan bättre.

Fjärde. Nina Björk regerar

Har sent omsider läst ut "Under det rosa täcket", och ja, den ÄR precis så bra som alla säger!!

Shit, hon är verkligen skarp - och precis! Diggar och älskar henne.

Genuspjäsen har alltså blivit oerhört aktuell, och vissa saker hon säger vill jag bara kopiera rakt in i pjäsen! Men det rullar på lite nu - två scener och kanske en sång. Och jag är ganska nöjd. Får se hur det går sen... och vad mina skådisar tycker.

Det börjar närma sig premiären på Smultron också (gerillagorillan.weebly.com), och det ska bli spännande att se resultatet. Just nu är det smått kaos, men efter att ha gjort ett repschema för resten av perioden känns det mycket bättre. Boka biljetter på bokanu@hotmail.com!

Ja, Nina Björk får bli ny husgud. Och hur man än argumenterar för eller emot feminism, könsroller, genus och social konstruktivism, så kom jag på bästa argumentet igår: Jag vill bli regissör. Eftersom att jag är kvinna kommer det att innebära att vissa människor när jag kommer in i rummet främst kommer att se en Kvinna, istället för en Regissör. Det kan innebära att jag får kämpa hårdare för att få samma status, auktoritet och uppmärksamhet som en manlig dito. Och det känns jävligt, jävligt orättvist.

Tredje - sharing is caring

Det känns fett jobbigt att hålla på med regi ibland. Nu ska jag bena ut orsakerna.

1. Jag har ingen inspiration, är låg och har inga idéer. Då blir det jobbigt.

2. Skådisarna är låga, vill inte testa mina förslag och har inga egna idéer (händer inte så ofta nuförtiden). Men då blir det också jobbigt.

3. Skådisarna har jättemånga egna förslag - jag har något förslag som inte riktigt kommer fram. Vi kör på skådisarnas förslag. Då blir det lite jobbigt.

4. Det är omöjligt att överhuvudtaget få ihop ett rep för att ingen kan repa. Då blir det ju jävligt svårt att göra sitt jobb. Jobbigt.

Det man kan göra åt det här är -

1. Se till att vara förberedd, så att även om jag har ont i huvudet/är ledsen/mår dåligt har jag idéer som är färdiga att testas. Och färdiga att testas betyder att de är detaljerade och helst nedskrivna. Sluta lita på intuition och minne!

2. Tvinga dem. Eller sluta repa och försöka igen nästa gång.

3. Sluta ha så mycket prestige. Huvudsaken är att det blir en bra föreställning, och man kan regissera genom att sitta och skratta åt skådespelarna, och bekräfta dem på det sättet. Det gjorde ju husguden, tror jag mig minnas. Skådisarna är dessutom också konstnärer/hantverkare (beroende på hur man ser på saken) och det är ju dödsviktigt att deras idéer får komma fram. Som regissör har man ju alltid sista ordet på nåt sätt. Så det löser sig ju.

4. Ha ett repschema färdigt från början, som skådisarna helt enkelt får ta ställning till. Ja eller nej.

Och tillslut - andas. Ta det lugnt. Låt de privata problemen stanna på tröskeln till replokalen, och låt repproblemen stanna på tröskeln till hemmet. Sharing is caring, men det finns en gräns. Andas igen. Ta vara på stunderna när det går bra. När det går dåligt - tänk: vad kan jag lära mig av det här? Få inte panik.

Panik får jag väl inte så ofta, men min förhoppning är att det här manifestet är lika lätt att hålla som att skriva... Det vore skönt.

Andra - något sent.

Tanken med en blogg är väl egentligen att man ska skriva varje dag, men vem orkar det. Eller vem har något att skriva. Eller vem vill skriva om allt man har att skriva? Och vem vill läsa det.

Har haft en workshop med genusinriktning, som var jävligt spännande och rolig. Det blev i och för sig inte så mycket praktiskt arbete, men å andra sidan kunde vi koppla allt vi såg och gjorde till verkligheten - och vi lärde oss en del om rörelse, tror jag. Jag kände att jag återinlärde saker, eller vad man ska kalla det. Saker som jag visste om, men som kanske inte är så tydliga, innan man sett exempel på det.

Tanken där är att vi ska försöka göra en pjäs, något som också känns jävligt spännande! Vi har höga ambitioner, och jag tror att vi kan göra något riktigt fräckt av det.

Annars har jag tappat min mobil så den är sned, så en ny mobil står på önskelistan.

Det har inte varit mycket andra intryck nu en period. Jag har grävt ner mig bland smultronen, och det har väl inte gått helt smärtfritt hela tiden. Nu känns det som att det är dags för en nytändning. Framförallt på ett personligt plan - jag vill och orkar inte ta åt mig av allting så personligt, så att ett pågående projekt blir det enda jag tänker på. Vet inte hur jag ska jobba med det egentligen, men det är väl mer en känsla av att nu får det vara nog.
Man orkar ju helt enkelt inte till slut, och då kan man ju välja mellan att fortsätta oroa sig och gå in i väggen, eller lägga av. Jag ska satsa på det senare.

Tror det är en combo av alla avslag på jobbfronten och allt ansvar på alla andra fronter, som gör att jag blir extra känslig.

Första. Igen

Bloggar kommer och går, och precis som dagböcker verkar de aldrig hålla särskilt länge. Trots alla föresatser hittar jag inte motivation nog att skriva för mig själv, och inte ambition nog att skriva för andra.

Tanken med detta är att skriva mer om saker jag ser och upplever - främst inom teater då, men även andra inspirationskällor. Så att jag har en liten logg här, som finns kvar även när datorn kraschar eller jag tappar bort det där blocket jag skrivit i.

Just nu går det mycket tid och tankeverksamhet till pjäsen, Smultron, som kommer att spelas på Lilla Teatern om mindre (!) än en månad. Vi har inte alltför gott om tid, men nånstans kan det vara skönt att komma till den insikten också, och koncentrera sig på att kötta scener.

Annars lever jag mycket i framtiden också - vad händer nästa år, nästa sommar -
Studentteaterfestival i Vilnius i maj, t.ex. Låter roligt. Ska bara hitta en pjäs och en grupp, så är det fixat!