Tionde.

Hade en väldigt bra diskussion igår på kursen. Vi hade litteraturseminarium, och snöade väl mest in på en del av boken vi skulle analysera, nämligen pedagogiskt drama ur ett konstpedagogiskt perspektiv. Det är inte så konstigt, eftersom vi har en hel del skådespeleri och sånt i bakgrunden, alla tre. Det var hursomhelst en väldigt intressant diskussion, och jag känner att det är där jag hör hemma, lite grand - i korsningen mellan drama och teater.

För grejen är, att vad jag har sett och upplevt är att barn visst kan spela teater för en publik, och visst kan ta till sig ord som inte är deras - men det måste ske på ett lekfullt och lustfyllt sätt - annars skapar det bara prestige och ångest.

Finns det en publik måste det alltid finnas ett visst mått av prestige med i det hela - men den prestigen ska bäras av ledaren, och inte av deltagarna. Och inte ens ledaren behöver egentligen bära den, men jag tror att man ofta väljer att göra det - för man vill att det ska bli bra.

För jag tror att det kan bli en sån kick - om man är i en trygg grupp, om man känner att man klarar av det man ska göra, och klarar av det bra - om man fått den bekräftelsen av sin ledare - då tror jag att det blir en kick att plötsligt stå inför publik och tänka "de här människorna har betalat för att titta på mig". Och att sen få applåder och skratt - jag tror att det kan vara lika personlighetsutvecklande som att göra dramaövningar i det oändliga.